Måndagar är den bästa dagen - krönika
Måndagar är min längsta dag i veckan. Jag går i skolan från åtta till halv fyra, därefter är det möte och jag är hemma vid halv sex. Ändå är måndagar den bästa veckodagen, eftersom det är då jag får äta hos mormor.
Från skolan tar det ungefär fem minuter innan jag befinner mig i hennes hemtrevliga kök med fyllda kastruller och virkade dukar. Att sitta vid furubordet med tallrikar, glas och bestick framdukat är det mest avslappnande under veckan. Hembakat bröd och mormors mat är det bästa jag vet – när jag senare skyndar mig till bussen är min mage så full att det känns som den ska spricka när som helst och mitt ansikte skiftar svagt grönt. Det blir inte mycket bättre av att jag får springa med nybakade kakor i fickorna, som påminner om att det alltid finns något sött till hands.
En måndag skyndade jag mig till mormors lägenhet, lika stressad som alltid, i hopp om att finna något smarrigt även denna gång. På spisen fanns en kastrull fylld med potatis och en rengjord stekpanna som stod på tork. Det enda tillbehöret jag såg var en tallrik med något skumt som såg ut som brända pannkakor. Misstänksamt inspekterade jag tallriken, det här hade mormor aldrig bjudit mig tidigare på…
Vid vårt samtal dagen innan hade hon berättat att hon skulle steka kotletter, vilket är min personliga favorit på hennes meny. Jag tog en tugga av den nya maträtten, vilket inte alls var pannkakor utan ett slags pannbröd. Efter tio minuters letande efter något som kunde agera tillbehör, värmde jag besviket mina potatisbitar och smaksatte dem med lingonsylt. När det var en kvart kvar innan jag var tvungen att rusa in till stan, svarade mormor äntligen på mitt samtal och frågade om det var något problem.
Jag påminde om kotletterna som hon visst hade glömt bort att steka, till min förvåning skrattade hon bara och sa att jag skulle kolla på balkongen. Och visst fanns där en stekpanna med mina kotletter och härlig sås! Det visade sig att hon hade påmint mig dagen innan att hon skulle ställa ut stekpannan på balkongen för att den inte fick plats i kylen, och eftersom det är kallare där än i kylskåp skulle de klara sig finfint. Med mitt guldfiskminne hade jag i all vimsighet glömt av detta. Sedan dess har hon alltid skrivit lappar med instruktioner om var maten finns. Med mitt oförändrade minne glömmer jag av att läsa lapparna.
I brist på annat att blogga om lägger jag upp en publicerad krönika
